Det finns alltid många bra saker med par t.ex man älskar, tröstar, kramar, stöttar varandra och i början av en relation är alla alltid så där ÄCKLIGT kära och man kan knappt slita sig ifrån varandra.
Man har inga problem i världen allt går i rååååsa och man är jätte lycklig hela tiden det känns ungefär som man har doserat sig med 20 lyckopiller om dagen.
Min teori är att efter ungefär 3-4 månader börjar man störa sig lite på varandra eller att man bara över går från att vara i den här råååsadimman till att bara vara ett "vanligt" par.
Det är då "par problemen" uppstår.
Det kan börja med att ´bara vara enkla grejer så som att man kanske tjafsar lite lätt om disken (fästmannen a.k.a John och jag brukar göra det lite så där fram och tillbaka , det är nog kanske jag mest som tjatar) eller att man upptäcker att ens kille tycker om sin katt ( som har varit mer död än levande i si så där 3 år!!) mer än vad han tycker om sig själv.
Eller att toalett pappret är slut (och ingen har köpt nytt) när man väl sitter där och klämmer som mest.....
Hur som helst är dessa problem oundvikliga kanske inte den med katten, den enda lösning där är väl kanske att lägag benen på ryggen och springa innan man kommer på sig själv i förd catsdräkt mjaoandes äta mat från golvet?!.
Men annars så är det bara spela med och vara lycklig för vem bråkar inte med sin partner, det är nästan bra att tjafsa lite då och då.
Eller hur?!
Men nu lämmnar vi allt detta åt sidan ett litet tag för jag ska nämligen berätta om ett helt annat par problem.
Det är så att när John brukar hämta mig från jobbet så har vi alltid en lite (konstig) disskussion i bilen om vad som hänt på jobbet och vad man har gjort.
John brukar alltid berätta lite om vad han och killarna på företaget snackar om på lunchen, vilket brukar vara (tro mig) riktigt roligt att lyssna på.
I alla fall så hade han gått och funderat på om de andra killarna liksom han brukade få tjej hårstrån (hårstrån som har fallit av mitt huvud i sängen när jag ligger och sover, ni vet ju hur det blir när man plattar håret för ofta, de hårstråna faller som snöflingor på en och snart är man skallig!!) gömda på vissa ställen som han sedan hittade när han dushade?!
Han kände liksom att han var tvungen att fråga om alla hade ett sådant här "par problem" (nu är ju inte alls det hans fel att dessa hårstrån brukar söka sig till honom utan mitt fel eftersom det är mitt huvud de kommer ifrån från början) men när frågar man sin kollegor om detta?
Jo vid lunchen då var det ju en sån där avslappnad stämmning så de skulle nog var det bästa tillfället att fråga och när han berättar detta för mig ( vid detta har jag ont i magen av skratt) så säger han och vad tror du dom gjorde, de tittade på mig som jag var dum i huvet...
Sedan säger han och det är inte förens nu när jag sitter brevid dig som jag fattar hur dumt det måste ha låtit.
Nej jag förstår det svarar jag.
Ja han kan verkligen lätt upp min dag den där mannen, trots mina dumma hårstrån som "antastar" honom.