Ibland glömmer jag faktiskt bort att han är det.
Ni vet man har varit tillsammans länge och man börjar ta varandra förgivet, lite som att allat alltid kommer vara som det alltid har varit och inget kommer ändra sig.
Men nu ligger han på golvet efter några öl och busar med våra katter, så JA han förvånar ig fortfarande men det är faktiskt ganska gulligt.
J kommer nog aldrig att sluta förvåna mig trots att vi snart har varit tillsammans i 4 år( vi är så lååångt ifrån det nyförälskade vi-kan-inte-lämna-sängen-och-sluta-pussa-och-röra-vid-varandra-stadiet), så kan jag med handen på hjärtat säga att jag fortfarande är kär i honom och fortfarande älskar honom. Jag kan fortfarande få den där känslan av att vara SUPER-KÄR av att ibland bara titta på honom, le och känna att jag vill krama honom tills ögonen hoppar ut måste väl säga något om att jag fortfarande är kär i honom?
Skämt åsido trots att vi tillsammans har haft våra mörka dalar (vilka man aldrig hittade något ljus i) och haft våra lyckliga stunder så tycker vi fortfarande om varandra, älskar varandra och det viktigaste att vi faktiskt vill vara med varandra.
Vi är båda medvetna om att skulle det ta slut så skulle vi kunna hitta andra, men vi vill inte att det ska ta slut för varför kasta bort något som man faktiskt mår bra av?
Vet att det här vart väldigt sentimentalt och otroligt olikt mig att skriva, men ibland så får man såna här infall. Där man bara känner att man behöver skriva av sig lite grann, öppna hjärtat lite och dela med sig av vem man är.
Så nu får väl ni bedöma om jag är en sentimental kärlekskrank jävel eller bara en normal (om det existerar?!) människa.
I heart you.
SvaraRadera